Flytta dina gränser

Av Charlotta Carlsson 2021-12-13

När går du utanför din komfortzon? Om jag tänker mig den bekvämlighetsgräns jag hade som, låt oss säga, tjugoåring så lämnar jag komfortzonen i stort sett dagligen, varje timme, på jobbet.

Min gräns har flyttats utåt med åren. Eftersom jag är nyfiken och hela tiden vill lära mig nya saker blir jag ju tvungen att utmana mina gränser - och begränsningar - hela tiden. I och med det vidgas sedan komfortzonen successivt. Om någon tror att man kan gå framåt under sitt yrkesliv utan att någonsin vara obekväm så behöver den tänka om.

Jag befinner mig nu på en plats yrkesmässigt där jag dagligen manövrerar människor och tekniknära frågor fast jag i början av vuxenlivet trodde att just dessa saker var det sista jag skulle jobba med. Jag var dessutom väldigt blyg som liten, och stod aldrig i det sociala centrum som ung. Det gör jag sällan privat nu heller, men i jobbet, i ledande roller, har jag mångas blickar och öron riktade mot mig, hela tiden. För att nå dit jag är har det handlat om att våga, öva och med goda erfarenheter i bagaget förstå att ”jag kan”.

På min fritid har jag sjungit länge och vill nu lyfta mig till nästa nivå som solist. Bakom detta ligger många år av sånglektioner och ett helt liv med körsång. Det kommer att krävas ytterligare massor av övningstimmar, sånglektioner, mental j-ar anamma och uthållighet för att nå dit jag vill men det ska gå! Jag struntar i att jag är 55, en ålder då soloröster snarare brukar börja tänka på pensionen.

När jag var liten kunde jag inte sjunga rent ens. Men mina kompisar sjöng i kör och det verkade så roligt. Jag vandrade en lång väg från kyrkokören i stadens utkant till så småningom de mest avancerade körerna i Uppsala. Men det är först nu som jag börjar bryta igenom min gamla självbild som säger att jag inte kan sjunga. Jag tackar mig själv för att jag inte gett upp för länge sen när det varit motigt med tekniken. För att jag har fortsatt trots att andra verkat har det lättare. Min min bekvämlighetsgräns flyttas fram allteftersom jag övar och märker att jag kan.

Utomstående förstår inte alltid vilken kamp, uthållighet och mod det krävs för att bli bra på något. Jag minns en episod i yngre sångar-år då jag hade sjungit altsolot i Mozarts Requiem. Efter konserten kom det fram en från publiken och sa: ”Tänk vilken gåva att kunna sjunga så fint”. Jag tackade förstås, men inom mig kokade jag och tänkte ”Det är för farao ingen gåva. Jag har övat och kämpat.”

I min yrkesutövning i IT-branschen utövar jag numera ett (till synes) naturligt ledarskap. Jag ställer mig dessutom gärna i hetluften som facilitator och utbildare. Men detta är inget som bara händer. Det ligger långt ifrån den blyga flickan jag var från början. Det finns tvärtom en medveten metodik, utbildning och många års övning bakom. Numera är ledarskap inom min komfortzon på så sätt att jag vågar lita på att jag kan. Men jag måste förstås fortfarande anstränga mig för att klara av nästa grej.

När jag möter nya kunder, nya team, nya IT-miljöer och nya frågeställningar ser jag det som ett nytt, underbart, äventyr och en utmaning att ta sig an. Men också därför blir jag aldrig uttråkad, jag lär mig ständigt nytt. Och jag slutar aldrig beundra alla jag möter som kan en massa spännande saker, för jag vet ju att det ligger år av arbete bakom.

Till er som undrat vad luciakronan har med saken att göra: Jag hälsade på min bror i helgen. Eftersom det är luciatider tänkte jag att jag kunde bjuda dem på lite luciasång. Sagt och gjort. Barnens gamla dagisluciakrona letades fram och jag sjöng några av de kända sångerna för bror, svägerska och hund. Jag är ju inte den sortens tjej som blev vald till Lucia i skolan. Senare under alla år i luciakörer har det heller aldrig fallit mig in att försöka få den äran. Men nu, vid 55, var det dags. Bekvämlighetens yttre gräns är härmed flyttad!

När kommer du att bejaka din inre Lucia?